måndag 27 september 2010

Aj aj aj

Jag gick i mål 1 timma, 9 minuter och nåt mer efter starten. Stel och trött som aldrig förr, är verkligen långt från toppform.
Efter att först köra 25 mil sedan springa 1 mil för att ganska kort därefter sätta mig i bilen och köra 25 mil åt andra hållet var inte optimalt kan jag säga.
När jag klev ur bilen hemma fick jag hålla mig i bildörren för att inte ramla omkull. Jag hade och har fortfarande ont nästan överallt. Att det skulle bli ett jobbigare lopp än sist var jag beredd på men inte att jag skulle stappla fram efteråt.

lördag 25 september 2010

Laddning pågår

Jag håller på att ladda upp för ett förhoppningsvis ytterligare ett varv på Lidingö Tjejlopp. Det går till så att jag den här sista dagen innan försökt hålla mig lugn och stilla.
Jag undrar alltid dagarna innan ett sånt där påhitt hur jag kunde komma på nåt så befängt som att anmäla mig till dylikt.
Inte nog med att det är ett bök att ta sig till Stora Staden för att springa en mil, Lidingöloppet är dessutom en mil upp och ned och upp och ned. Jag som föredrar och tycker det är tillräckligt jobbigt att springa på platta backen.
I år har jag inte tränat lika mycket som förra gången, men har försökt vila mig i form nu i veckan för att på så vis ta mig runt. Fast runt en mil kommer man väl alltid såvida man inte bryter benet på nån gammal trädrot men det lär inte bli några rekord i år.

lördag 11 september 2010

fredag 10 september 2010

Grinolle

Jag har gråtit i mina dar. Det finns nog nästan ingen som gråtit så mycket som jag? Jag har ett behov av att gråta ut ordenligt emellanåt och det har jag dragits med ända sedan jag var barn.
Nu finns det tack och lov eller tyvärr en hel del att gråta över och finns det inga nya sorger och bedrövelser kan man alltid dra fram nåt gammalt elände ur garderoben att grina över.
Fast för ca 5 år sig bestämde jag mig för att det var färdiggrinat, jag var helt enkelt jävligt trött på att gråta. Nu skulle det vara färdiggrinat. För även om behovet finns är det förstås inte så kul i längden. Jag bestämde mig helt enkelt för att tuffa till mig och istället ge mig ut att springa så fort jag kände för att grina. Det blev till att börja med ett jävla löpande men jag höll undan bra länge och nu får jag nåt återfall emellanåt men inte värre än att det är hanterbart. Ibland måste jag bara få falla ned till botten av förtvivlans förtvivlan för att sedan återigen resa mig ur askan (läs snorpappren) som nån egen variant av Fågel Fenix.

Efter att ha börjat läsa på mer om fenomenet Highly Sensitive Person upptäckte jag till min förtjusning och lättnad att det är så gott som standard för oss HSP att vi drar oss undan för att slicka våra sår och få grina ifred. Det finns det forskning på.
Om du är likadan har jag ett tips. Passa på genom att se sorgliga filmer - då är det mer legitimt än att bara tycka synd om sig.

Riktiga gråtfilmer som är aktuella nu är:

My sisters keeper (Allt för min syster)
Hachiko - en vän för livet.

En gammal gringoding är "Breaking the Waves"

tisdag 7 september 2010

Vatten i dammen men nada i brunnen



Idag lade jag med pappas hjälp i fiberduken och dammduken och började fylla på vatten. Pumpen gick och gick och gick och rätt som det var tog det slut i trädgårdsbrunnen. Eller inte slut kanske för jag såg vattenytan långt där nere men sugslangen räckte inte ända ned till botten. Jag får fortsätta fylla på vatten en annan dag. Det är trots allt en tillräcklig vattenspegel för att träden skulle kunna spegla sig i den. Det här var roligt och det kommer att bli skitbra om man bortser från att det blev torrt i sugslangen. Men det rinner väl till igen....

Flosjönästet ungefär 30 grader varmare i september


Vi var naturligtvis tvungna att återvända även hit. Förra gången var det ungefär 16 grader kallt och nu var det nog minst 14 grader varmt och inte varmare? Fast ingen av våra utflykter tycks vara spikraka för naturligtvis höll vägverket på med oljegrusbeläggning på den extremt smala vägen vilket innebar att vi fick ta en låååång omväg på skraltiga skogsvägar och tro mig…en Avensis är ingen höjdare att köra på timmervägar med två hjulspår och en höjd hög som kebnekajse i mitten.

Jag brukar sova enormt bra ute i det fria, men inte vet jag om det var vaxskivlingarna och tofsskivlingarna vi hittade på vägen dit och stekte upp över elden eller om det var något annat för jag drömde ovanligt nog den ena mardrömmen efter den andra första hälften av natten och bestämde mig ungefär vid ett tiden att jag skulle ligga vaken ett tag. Jag orkade inte med en enda mara till. Jag slumrade dock till igen efter en tid och då gav sig tack och lov marorna av till nya platser och resten av natten blev lugn.

En vacker plats och fantastiskt vackert höstväder var det i alla fall. Längtar redan efter nästa tur men jag tror jag skippar svampmiddagen nästa gång.

Det (o)öde - en annan dag


De vakande ögonen

Klicka på bilden för att göra den större

onsdag 1 september 2010

Det (o)öde torpet

Ett av mina favoritprogram på tv är "Det okända" (faktum är att det är nästan det enda jag tittar på förutom Cesar Millan) fast själv är jag inte speciellt medial och ser sällan spöken, men det finns vissa ställen där inte ens en jordnära segpropp som mig inte kan låta bli att känna av saker.
Den som vill veta vad de menar när de i TV-programmet säger att "de känner sig iaktagna" kan besöka ett torp i närheten av ett av mina kantarell ställen. Jag passerar ofta gamla ödetorp här i krokarna men de är precis som namnet antyder just öde och inget annat.
Det här lilla torpet är vid en första anblick också att betrakta som öde men skenet bedrar - det är garanterat övergivet av de levande men man behöver bara gå över den lilla bron över bäcken som för dagen var översvämmad med anledning av ett bäverbygge och beträda den av gräs övervuxna tomten för att "känna sig iaktagen".
När jag sedan passerar det gamla Volvo PV skalet nedanför stugan med de trasiga fönstren reser sig ofelbart håret i nacken och det går flera rysningar utefter ryggraden trots att solen fortfarande står ganska högt på himlen. Jag känner mig manad att förklara med hög röst att jag inte vill något illa utan bara ska passera för att ta reda på svamparna uppe i slänten och ber om hjälp för att hitta smidigaste vägen genom ormbunkar, gräs och snår. För att ytterligare förstärka den märkliga känslan tittar jag upp mot det lilla vindsfönstret. Där står det två små vita statyer på en hylla innanför det lite trasiga fönsterglaset - den ena nästan lika hög som själva fönstret och en lite mindre bredvid - de står där bredvid varandra och tittar ned.
Jag tänkte ett ögonblick att jag skulle ta fram mobilen och ta ett foto på de vita figurerna i fönstret men slog snabbt bort tanken. Jag ska villigt erkänna att jag vågade inte - för det kändes inte rätt. Jag kan inte påstå att jag är rädd när jag fortsätter förbi torpet och upp brevid dörrarna till några uthus men jag känner respekt och några foton blir det nog inte. Det här stället har en energi som det går att skära i med kniv och då är jag lika medial som en sågbock. Det vill säga knappt alls...