Jag har gjort det några gånger - men jag tror man ska akta sig för att bli tjatig. Man ska bara be om hjälp när det är tungt på riktigt, inte för vardagens trassel eller för att hitta vinnarna på travet. Men när det är nöd då ber man högt om hjälp. Antingen rent generellt till andevärlden eller så riktar man det till någon på andra sidan som känns rätt. Det känns lite märkligt att tala ut i tomma intet(?) men man kan ställa sig framför en spegel så kan det gå lättare. När man väl bett om hjälpen är det lätt att tappa modet direkt - för det händer faktiskt ingenting. Nada. Då är det viktigt att komma ihåg att det slår inte ned någon blixt, det går inga skepnader genom rummet. Det knäpper inte ens i nån gammal trapp. Det funkar inte så har jag märkt, men det märkliga är att det faktiskt fungerar. Ibland kan det ta några dagar men ofta visar sig hjälpen betydligt snabbare. Andevärlden har sina tricks och de tager vad de haver om man säger så. Vår uppgift är att vara uppmärksamma, öppna upp och ta emot.
Igår var det en sån dag när själen steg ned i det svarta hålet dit ljuset inte når och hjärtat värkte så det läckte ut genom ögonen. Då när jag kände att jag inte orkade längre bad jag högt om hjälp på vägen. Den här gången behövde jag inte vänta länge förens det började klicka i.
Inom några timmar hade min allra bästa vän på eget bevåg(?) kommit hem till mig för att erbjuda en axel att gråta mot och för att hjälpa mig med rent praktiska saker som att bära ut en massa bråte ur huset - "för att få fart på energin" som hon uttryckte det. När jag sedan gråtit klart mot hennes axel och nästan samtidigt noterat duvhöken som gjorde ett varv precis ovanför oss i trädgården (signs) och vännen åkt hem till sitt for jag iväg uppåt skogarna för att hälsa på pappan och systern som campade vid en vändplan. På vägen dit såg jag två kronhjortar (och då ska vi här minnas att hjorten är mitt totem och Bergslagen kryllar inte precis av Kronhjort). Jag såg även älg och hare och så mitt i skogen innan jag ens var framme dit jag skulle mötte jag andra fina vänner mitt ute i Bergslagskogarna och innan dagen var slut ylade jag tillsammans med nya och gamla vänner mot den djupblå himlen och mot fullmånen - "the full hunters moon" . Och nästan direkt svarade en vargfamilj på vårt rop och så tog vargarna över och ropade med naturens eget moll ut min sorg i den svarta natten så den släppte greppet om själen och hjärtat.
Kvar fanns bara en djup vördnad över livets storhet och magi - jag kunde återigen tryggt vila i den tillit som skapar världen.
